Funderar över vad som är fult och fel med att vara annorlunda.
Varför bör vi vara stöpta i samma form för att godkännas i samhället? Varför måste vi passa in i normen för att vara accepterade i sociala sammanhang?
Varför blir det svårt för den som inte följer ramarna?
Ibland får jag hopp att vi människor kommit längre, att vi börjar acceptera och ta in det som är lite annorlunda. Bara för att slås ner igen.
Men jag vill så gärna tro på att alla får plats. Att alla får älskas. Att alla är ok.
Vad är ens annorlunda? Kan det vara så att det är de som vi kallar "annorlunda" som är de normala? Är det ens bra att vara "normal"?
Vad är ens normalt?
Visst borde det vara "normalt" att visa känslor, att säga ärligt det man tycker, att inte smussla med känslor, att uttrycka sin åsikt? Visst borde allt detta gå under det mest basala och normala.
Men ändå, ändå blir det de människor som inte är som en sluten bok, de människor som är lite mer transparenta (på gott & ont för de själva) och visar sina känslor & säger vad det tycker som blir klassade som annorlunda.
De som kan/vill/har förmågan att sluta sig, le med i elakt spel. Det är de som blir klassade som normala.
Men är det inte märkligt ändå.
Det allra sista som överger sägs vara hoppet. Så jag tänker ge allt för att fortsätta hoppas att vi en dag ska acceptera varandras olikheter, istället för att klassa människor som annorlunda på ett negativt sätt.
För annars, annars går jag under en smula.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar