Kommer just hem från kyrkan där 15 åringen övat drama inför söndagens gudstjänst. Innan övningen var det "middag för alla" i församlingshemmet (där man som 40+ drog ner snittåldern rejält!). Damerna & herrarna kikade på mig i smyg, tittade lite på magen och sedan på varandra. Viskade lite men ingen vågade fråga.
Jag blir mest road av det faktiskt. Det är lite som att bära på världens bästa hemlis som bara jag & bebisen vet om. En rätt häftig känsla.
Dock har jag funderat lite på fenomenet. Jag är i vanliga fall en väldigt normalviktig person på 150cm över havet. Med andra ord ingen jätte.
Magen som syns är rätt tydligt en bebis-mage.
Men ändå vågar ingen fråga.
Hade det varit så även om jag varit 25 år? Kan det ha att göra med att jag faktiskt är 41 år och har halvvuxna barn? Ingen räknar liksom med att jag ska komma och vara gravid. Inte ens är det ett nytt förhållande utan det är samma gamla man 21 år tillbaka. Kan det ha att göra med att jag varit sjukskriven en längre period och folk blir lite orolig att det ska vara någon märklig sjukdom?
Eller är människor bara rädd att göra bort sig?
Ja, jag vet inte alls. Men fram tills att alla vet njuter jag av att bära på världens mest underbara hemlis. Som bara är min (ja ja... å familjens).
"Kan du känna mig, som jag känner dig.
Ifrån hud till hud, går ett kärleks bud.
Rörelsen i mig, kommer ifrån dig.
Du är nära mig, alltid bär jag dig.
Du är väntad, efterlängtad.
Älskade barn, älskade barn.
Inuti mitt väl, formas nu din själ.
Livet växer till, du är det jag vill.
Frågor som fanns kvar, har nu fått sitt svar.
Du väcker allt till liv, nån har sagt sitt bliv.
Du är väntad, efterlängtad.
Älskade barn, älskade barn."
Petra Falk "Älskade barn"
