Det blir allt mer verkligt

Även om jag känner små sparkar & kullerbyttor mest varje dag numera så är det som att jag inte kan förstå ännu. Fast vi nu är i vecka 23.
Därför blev det som en liten verklighetschock idag då jag satt och kikade på barnvagnar på Blocket, hittar en fin & maken säger: Vi åker och tittar på den. Jag tar ut pengar.
Vad??! Ska vi faktiskt köpa en vagn? Ska vi ha barn? På riktigt liksom?!
Sagt och gjort, efter lite andra ärenden på stan blev det att kika på barnvagn och nu står den här hemma. En Emmaljunga Edge Duo från okänt årtal, men vi tänker att det kan vara 2014 efter våra små efterforskningar. Det är egentligen inte särskilt viktigt, men lite kul att veta.

En dag som började i total trötthet (sov till 12:20 typ) avslutades ett leende. Så underbart skönt!

Hon & han & hen

Hamnade i en diskussion runt kommande fotbolls-vm med damlandslaget. Diskussionen handlade om huruvida man ska kalla det för "damfotboll" eller "herrfotboll". Min bestämda mening är att de utövar samma sport - fotboll - och alltså finns ingen "damfotboll" eller "herrfotboll" utan bara fotboll som sedan i sin tur utövas ibland av herrar och ibland av damer. Punkt.

Kom sedan att tänka på vad ena tonåringen här hemma sa till mig för ett tag sedan, ganska direkt efter att de fått veta att det skulle komma ett Knytte till vår familj. Frågan jag fick, eller påståendet nästan, var: Visst ska vi uppfostra bebisen könsneutralt?
Jag har inte tänkt så mycket på detta. Jag anser nog att jag inte är så speciellt inriktad på att flicka ska vara en flicka eller en pojke en pojke, utifrån några speciella krav utifrån samhällets normer.
Min grundinställning är att det är en människa. En människa som sedan har olika egenskaper, beroende på dens person. Inte beroende på vilket kön den råkas födas med.
Oavsett kön kan personen gilla rosa, grönt eller orange. Oavsett kön kan personen gilla att dansa eller snickra.

Och desto mer jag tänker på det, desto mer viktigt inser jag att det är att vi visar barnet dom olika möjligheterna som kommer finnas för hen i livet. För oavsett kön ska Knyttet kunna välja fritt från livets olika underbara chanser.

Just den känslan

Just den känslan då knyttet gör en kullerbytta och påminner lite extra om att vi snart ska få lära känna varandra.
Den känslan ♡

Är det dags?

Börjar få frågor om mina 3 föregående förlossningar. Hur gick dem? Var det lätt? Var det svårt? Sprack du? Började det med att vattnet gick eller fick du värkar  först? Hade du bedövning?
Ja alla frågor man kan ställa egentligen.
Detta får mig att börja fundera på om det är dags för mig att börja grunna på kommande förlossning. Har inte tänkt så mycket på den ännu, det känns så avlägset på ett sätt men otroligt snart på ett sätt.

Jag har 3 förlossningar bakom mig, trots att det är länge sedan. 3 helt olika förlossningar.

Med barn nummer 1 var jag en väldigt oerfaren och relativt blyg 22åring. Jag var mån om min integritet på ett nästan maniskt vis. Men vågade inte säga till om det, vilket ledde till att hela upplevelsen efter kändes så fel på så många punkter. Att det sedan slutade lite akut då bebisens hjärtljud gick ner och det blev bråttom gjorde inte saken bättre. Inte heller blev det bra då läkaren som skulle sy efteråt körde med sexrelaterade skämt för att "lätta upp stämningen".

Med barn nummer 2 funkade allt bättre, då 24 år & väldigt luttrad (typ) men fortfarande rätt tyst om hur jag ville ha det men dock med en make som talade för mig på ett förträffligt vis. Även om jag tappade fattningen en hel del då de skulle sy då alla minnen från nr 1 dök på mig.

Med barn nummer 3 fick jag en liten "knäpp", allt från förlossning nr 1 kom tillbaka. Jag grät mig igenom mycket av graviditeten enbart på grund av rädsla inför den som skulle komma.
Fick gå på specialistmödravården och prata med en barnmorska där specialiserad på rädsla. Och själva förlossningen blev verkligen så otroligt bra. En "skolboksförlossning".

Hur känns det nu då? Pja... har som sagt inte tänkt så mycket. Försöker fokusera på förlossning nummer 3. Men det är lätt att tankarna hamnar på det som inte blev bra. Oavsett hur den blir den jag får uppleva i oktober (om allt går som plan) är jag inte längre samma försiktiga 22åring. Jag är då en snart 42årig kvinna men många år inom vården, jag vet min rätt och jag vet vad jag kan kräva.

Och det minsta jag kommer att kräva är att de värnar om min integritet och om min bebis välmående.

Detta med kroppsideal

Blev att fundera en del igår på detta med kroppsideal. Jag tillhör, tyvärr, den allt för stora skara av kvinnor som slåss med kroppskomplex av varierande grad. Man kan tycka att detta borde släppa då man är gravid och bär på ett jordens mesta & bästa underverk. 
Fast tyvärr, även då finns det en bild av den gravida kvinnan som strömmas ut i medier. Och inte är det den "vanliga" kvinnan med lite bristningar, lite pluskilon på lår och rumpa eller svullna fötter med stödstrumpor.
Nä det jag ser det är det en liten vacker mage på en lång smal kvinna gärna i ett par skor med klackar på. Brösten är exakt så stora som de sig bör, vare sig mindre eller större. Inte ett par taxöron så långt ögat kan nå.
Och sedan då barnet är fött får man direkt råd om hur man ska komma i form igen. I form för vad? För sig själv, för sitt barns skull... eller? Nja, för att passa in i mallen om hur kvinnan förväntas se ut. Liten fast rumpa (fast inte för liten, ett lagomt put ska det vara), smal platt mage, ett par välformade bröst och smala ben.

Men hur ser vi ut?
Pja, inte ser vi ut som de kvinnor jag beskriver. Någon eller några gör det såklart bara så där av naturen och det måste de ju få fortsätta med (fast lite bitter på dem blir jag nog). De allra flesta av oss går upp några extra "trivselkilon" under graviditeten, brösten kanske börjar hänga lite (eller mycket), rumpan blir större och låren dallrar en aningens mer. Magen då, ja magen har exakt lika många former som det finns kvinnor.
Efter förlossningen finns magen kvar, de smått dallrande låren är också de på exakt samma plats som innan, likaså som rumpan och brösten. Eller, brösten blir åter igen i en ny form på då de fylls av mjölk till den hungriga bebisen.
Och det tar tid, det tar inte 6 veckor innan vi är oss själva igen. Och absolut inte mindre om vi kämpar för nå idealet (fast vad är egentligen idealet).

 Jag önskar så att vi alla kunde vila från kroppskomplex, givetvis jämt men åtminstone då vi är gravida och sedan sitter med våra små knytten. Det är ju nu som vi bara ska njuta av det nya livet som gror och som vi sedan får förmånen att lära känna och få bli del av deras liv.

Är jag bättre själv då? 
Njaee... knappast va. Det går nog inte en dag utan att jag vantrivs med rumpa och lår. Till och med då jag klär mig för att gå på gympan letar jag efter ett linne som ska dölja mer än visa och innan jag går dit ställer jag mig i helkroppsspegeln och kollar så att jag döljer det jag vill dölja.

Men jag tänkte nu göra något som jag aldrig trodde skulle hända.

Så här ser jag ut. Detta är min kropp, en kropp som nu bär barn nummer 4 i vecka 22. Ännu ett mirakel. Det är en kropp som ammat 3 barn tidigare. Gått upp lite trivselkilon, gått ner dem igen och nu igen gått upp dem (och det är nog inte klart ännu).
Men den är min. Det är mina barns. Den är skapad till mig. Den ska jag lära mig älska.

Tjockis

Blir mer och mer en tjockis ;)
Eller iallafall börjar jag få en väldigt stor mage och mot förra gångerna så är det lite tungt både för rygg och magmuskler.
Gick in till Gravid och liten i Umeå och köpte ett stödbälte från Carriwell för att se om det kunde vara något.
Och gudars så skönt det är!  Helt fantastiskt skönt. Vi kommer att bli bästa vänner jag och mitt bälte.

Tiden går snabbt

Idag då jag tog vovven ut på promenad träffade jag fyra fantastiska unga kvinnor/tjejer som jag haft förmånen att på olika sätt följa genom hela deras liv (i stort sett).
Den ena tjejen frågade mig hur långt gången jag var i graviditeten.  Räknar på mina fingrar och inser att jag gått in i månad sex! Det är ju helt galet! Var tar tiden vägen? Vi kommer ju snart få träffa knyttet.

Längtar så att jag håller på att bli tokig.
Vill hålla, lukta & lära känna dig du underbara knytte. Få värma och skydda dig.  Älska dig genom allt,  oavsett. 
Det ska bli så underbart ♡

En oväntad oro

Något gnager i mig, en oro som jag inte känner igen.
Vill ju njuta, mysa & bara vila i min graviditet men istället är jag rädd att något ska hända, varje liten förändring i mitt mående känns som en potentiell fara. Längtar varje dag tills jag gått så pass långt att knyttet klarar sig utifall (när) något händer.
Känner mig nästan säker på att jag inte kommer gå full tid och det är så tråkigt och grymt jobbigt att känna så.

Funderar på om det kan vara en åldersrelaterad sak. Blir man oroligare med åren? Var mitt lugn tidigare barn "ungdomligt oförstånd"? 
Det är ju inte så att vi varit med om något som borde trigga min oro. 
Jag har egentligen grundteori att jag som kvinna är skapt för detta, kvinnor i alla tider har burit och fött barn. Det är detta vi "ska" göra (typ). Alltså borde min kropp klara av det.
Är oron en modern företeelse eller har mammor i alla tider oroat sig utan att berätta om det?

Vill så gärna luta mig tillbaka, följa med i alla känslor av lycka och bara vara.

Bebisprat

Jag börjar märka på mig själv att jag mer och mer pratar om knyttet. Det är inte i mycket som knyttet inte är med i mina meningar. Måste nästan lägga band på mig själv!
Idag då vi roade oss med att stå på loppis hela familjen kom det fram några och grattade oss till det nya väntande livet och jag hör hur jag kommer igång direkt. Tar nog inte två sekunder innan jag använder ord så som "spännande", "underbart" och "fantastiskt" i parti och minut. Utan en minsta tanke på om folk säger det av artighetsskäl eller ärligt från hjärtat. Det är som att jag är immun för andras åsikter, vilket i sig också är helt underbart  och fantastiskt.
Saken är att det är allt det där, det är otroligt spännande att få vara med om detta mirakel en gång till, en bonus lite "senare i livet". Det är också helt underbart att få känna det spirande livet inom mig, att märka hur vi svetsas samman som familj ännu mer och även hur kärleken mellan maken och mig blir innerligare. Det är också helt fantastiskt att veta att vi snart får ynnesten att lära känna en till människa som ska få bli del i vår familj.
Det är enbart superlativ så min omgivning får rätt och slätt stå ut med att jag pratar mycket, ofta och mer än gärna om det som komma skall, och även det som är. En riktig energihöjare!

Var även väldigt fint på loppisen idag. Vi var där alla fem, och alla fem var engagerade. Kändes otroligt mysigt att göra något ihop hela familjen. Gäller att ta vara på stunderna då de inte är så många. Vare sig det handlar om att stå på en loppis eller att resa iväg. Njuta i just det tillfället som ges.

Går idag in i vecka 21. Även det helt otroligt. Det är halvtid!!

Myspys

Ligger och drar oss i sängen på morgonen och småpratar om ditt och datt.
Knyttet vill också vara med i samtalet och ger sig till känna. Maken lägger handen på magen och får för första gången känna sin bebis.
Jag får dela med mig känslan och pirret.
Helt underbart ♡

Nu bär det av på knyttets första bilträff. Lika bra att vänja det ny livet i familjen.

Att "boa"

Så konstigt. 
Jag är i vecka 20 (20 hela veckor imorgon) och jag verkar redan fått känslan av att vilja boa & förbereda för knyttet.
Tidigare gånger har jag väntat länge på detta. Inte på grund av rädsla för att det ska hända något, jag var ung & rätt ovetande, utan mer för att den känslan inte infann sig förrän rätt sent.
Men den här gången är det något i mig som gör att jag kikar på tyg att sy babynest i, kollar efter en bra bärsjal, kikar på barnvagnar i tid & otid, och till sist det projekt jag påbörjade igår. Att sy en skötväska.
Jag kan verkligen inte sy!
Jag lägger upp gardiner med kirurgtejp. Ni hör hur märkligt jag beter mig för att vara mitt "vanliga" jag. Men det är så roligt, så avslappnande & så otroligt rogivande. Så jag struntar i att det "inte är jag" och fortsätter sy. Jag vill aldrig sluta! 

Gravidyoga

Jag är väl egentligen ingen yogaperson även om jag gillar känslan efter.
Min tanke nu är dock att bibehålla rörlighet och viss styrka i kroppen, även att lära mig att känna mina muskler och min kropp.  In i detalj.  Allt inför den stundande förlossningen.
Hittade sidan Yoga för alla där det fanns ett gravidpass på mellannivå som jag gillar.
Kroppen känns verkligen efter.  Men absolut inte obehagligt.
Avslutar med lite avslappning och bön. Perfekt för mig.

Mamma får vi???!

Kommer hem & möts direkt av ena sonen & dottern som frågar mig i kör:
"Mamma får vi bygga en trädkoja?"
Ja, jo det får ni väl. Vart har ni tänkt bygga den & har ni material?
"Ja då, och det hinner vi ordna. Vi ska börja i sommar. I träden på gården."
Ehh... ok?
"Ja det är till bebisen!"

Älskade ungar. Jag hoppas att ni vet att ni är bäst!

Nu ska jag fixa mig lite innan jag & maken ska till stan för att fira vår bröllopsdag en dag för sent. Det bli middag på Plectrum och kanske en drink innan på Open/Closed. Känns bra.

Vid middagsbordet

Jag vet inte hur ni har det vid middagsbordet men för mig är en gemensam middag med hela familjen otroligt viktig och något som alltid prioriterats, även den tiden då något av barnen skulle iväg på träning och match. Då fick det bli tidig eller sen middag rätt & slätt. Vid middagen ska vi mötas allihopa.
Nu kanske ni tror att vi sitter & konverserar i lugn och behaglig samtalston jämt men så är dock inte fallet.
Vi är en stökig familj, det är ofta högljutt både med skratt eller gorm. Vill någon säga något avbryts det ofta (lite för ofta) och ibland höjs rösten ännu mer för att höras. Det skrattas, suras och pikas under en och samma middag. Det pratas om skola, politik, tro och fisar. Allt i en enda röra.
Och mitt i allt detta ska det komma en ytterligare familjemedlem som troligen också kommer vilja ta sin plats i familjen, och som måste låtas få sin plats både i familjen och middagsbordet.
Det är också vid dessa middagar som vi numera pratar om namnförslag, utveckling och mycket mer runt knyttet (varför inte huruvida knyttet ska uppfostras könsneutralt t.e.x).

Älskar våra högljudda middagar (oftast) och skulle inte vilja byta ut min stökiga familj för något i världen. Men visst känns det spännande att ha ännu en röst vid bordet :)

Ännu en tår

Ja då har jag gråtit lite igen idag.
Var hos barnmorskan för besök nummer 2, fick höra knyttets hjärtljud för första gången. Kan inte minnas att jag grät så här de andra tre gångerna. Blödigare med åren kanske?! ;)
Att min älskade dotter var med och lyssnade och jag fick se hennes stora leende då hjärtljuden hördes gjorde inte saken enklare.
Det kommer bli en "gråtig" graviditet rätt och slätt. Lika bra att ställa in sig på verkar det som. Det är ju glädje- och kärlekstårar i alla fall.

Efter barnmorskebesöket körde jag dottern till skolan för att köpa två biljetter till avslutningsdisco/bal som ska vara på skolan. Hon gick raka vägen till tjejen som sålde biljetterna, köpte dem och gick sedan ut. För oss är detta stort av olika anledningar. Så ännu en tår där då ;)

Har för övrigt fått ett paket på posten med produkter från Burt´s Bees, och jag som älskar att öppna paket rev såklart upp dem utan att knappt andas.
Det är en burk med Belly butter från deras sortiment "Mama Bee" och även en fot- och benkräm från samma sortiment. Nu ska här smörjas värkande fötter & ben samt min torra mage!

Vecka 18+3

Btw det börjar bli en kula.

(Hmm, jag kan behöva skaffa en bättre mobil ;) )

 

Samtal

Sitter & äter middag tillsammans med min familj.
Jag och maken berättar att vi vet vilket kön bebisen troligen har. Klart skilda reaktioner, någon/några väldigt glada, någon/några mindre glada. Jag som trodde att den reaktionen på syskonen skulle gå över efter en viss ålder ;)
Nåja, nu har vi iallafall en klar riktning att arbeta runt i namnfrågan så resten av middagen var det namnförslag, både helt galna och faktiskt riktigt bra namn.
Fördelen med att få en rejäl sladdis är ju att man har stora barn innan som kan komma med förslag och idéer vilket är otroligt roligt att sitta och lyssna på. Älskar då de kommer igång med funderingar runt bebisen och allt som komma skall. Dom blir så otroligt engagerade. Bådar gott!

Fick ett mess i mobilen idag med erbjudande om retrokläder till bebisen. Tog givetvis emot erbjudandet direkt.
Vi kommer att ha en liten vintagebebis!

Ålderstecken?

Jag kan inte riktigt minnas att det var så här.
Svullna fötter på kvällen & blodtrycksfall. Har börjat ha stödstrumpor även då jag inte jobbar, underbart skönt men då det blir kväll måste jag ändå lägga upp benen. Kan inte minnas alls att jag svullnade om fötterna förra gången. Ålderstecken?
Blodtrycksfallen då... Jo visst hade jag lågt blodtryck förra gången också men inte så att jag kände av det. Igår då jag var på gympan (som för övrigt känns övermäktigt tung nästan, men jag ska klara terminen ut!!!) så kunde jag knappt resa mig efter att vi legat på golvet och gjort lite magövningar. Rummet snurra och jag gungade. Blev att stå still en stund och andas innan jag kunde fortsätta med de andra. Ålderstecken att man inte klarar lika mycket?

(Såklart det kan ju handla om att jag bara blir större & större också ;) V 18+3 nu )

En tår på min kind

Så har nu stora ultraljudsdagen varit.
Kan knappt förklara känslan som jag fick då jag låg där och fick se det lilla knyttet för första gången. Den lilla människa som vi ska få äran att lära känna. Som redan nu finns i allas våra hjärtan.
Såklart var bebisen helt perfekt och exakt så underbar som vi väntade (vad annars liksom).
Allt fanns som ska finnas och verklighetskänslan och kärleken bara växte.
Nu kan jag njuta av rörelser i magen och av känslan att få vara med om miraklet att bli mamma än en gång.
Helt underbart!
Och ja... vi vet vad det blir. Men det är än så länge en familjehemlis.

Imorgon är det dags!

Imorgon är det äntligen dags!
Det är ultraljudsdag.
Ska bli så otroligt spännande. Känns som att det behövs för att göra bebisen lite ytterligare mer verklig. Även om hen faktiskt börjar göra sig lite mer till känna, idag har vår lilla ailien påkallat sin uppmärksamhet 2-3 gånger. Fantasiktiskt! Längtar som en tok till klockan 11:30 imorgon.

Igår gick dagen i shoppandes, brunchandes och festens tecken.
Hade en heldag med underbara kollegor.
Vi började med en brunch på Invito, supergott och mysigt. Kan rekommenderas mycket väl.
Sedan blev det shopping, jag kanske inte var någon höjdarshoppare men kom iallafall hem med en present till dottern som blir 16 år den 11 Maj. Alltid något.
Avslutad sedan dagen med fest hemma os en jobbarkompis och mer ätande, denna gång pizza från Ängen. Godaste kebabpizzan någonsin, köp den!

Nu tar jag tidig kväll så det blir morgon snart!