Man borde inte sova

Finns en underbar visa som börja med orden "Man borde inte sova när natten faller på", jag nynnar den ofta bara för att den är så fin. Kanske kan hända att jag nynnat den lite för ofta för Knyttet erkar liksom ha anammat det.
Eller iallafall min kropp.
Sover så otroligt dåligt just nu. Oftast ligger jag kvar & vänder mig 150 varv i sängen men ikväll gav jag upp vid ca 129 varv. 
Gått upp, tagit en kopp te & sitter nu och slösurfar.
Ny taktik! Tänker att om jag sitter här tills jag faller med skallen ner i datorn. Då, då kanske jag kan somna ;) 

Friggs Citron & Ingefärate med lite honung, underbart gott!

Man borde inte sova
när natten faller på
För tänk då blänker stjärnorna
högt uppe i det blå

Det är så tyst och stilla
att sova vore illa
Jag vandrar mina vägar
över slätt och genom skog
Och stjärnorna de följer mig
så sällskap har jag nog

Det sägs att de med tusen mil
och mer ändå från oss
Än brinner de med stadigt sken
än flammar de som bloss

Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller
Och en och annan flämtar till
när hon har brunnit ut
Så faller hon
då blir det som om en strimma rök till slut

Man kan väl aldrig drömma
så grannt och underbart
Som själva natten ter sig
då stjärnor lyser klart

Det är som om det hördes
ett silverspel som rördes
Man borde inte sova
när natten faller på

Man borde se på stjärnorna
man borde vara två

Sömbrist & energi

Somnade vid 04.30 i morse efter en totalt sömnlös natt, hade myrkryp & ont i benen så jag höll på att hoppa genom fönstret (om vi hade bott 10 våningar upp).
Kl 08.30 var det sedan dags att vakna för dagen tyckte tydligen samma ben som höll mig vaken under natten.
Resultatet blev såklart en väldigt trött förmiddag en bit in på dagen. Kunde inte somna i soffan både pga benen men även pga att jag inte vill sabba en eventuell bra natt inatt.

Efter lunch bestämde jag mig för att försöka fylla på energi. Bland de bästa sätten att göra detta är för mig att gå en lugn promenad i skogen.
Sagt & gjort, jag tog våran vovve och gick iväg en långsam sväng.
Så underbart!
Skogen om sommaren en solig dag är helt underbart, jag bara älskar det!
Att jag sedan hittade ett underbart blåbärsställe gör inte saken sämre. Imorgon är det jag som tar mig ut i skogen för blåbärsplockande om regnet uteblir och orken finns!

För det funkar ju faktiskt.
Energin kom (någorlunda) och att hitta godis i skogen är aldrig fel!

Rätten att få vara annorlunda

Funderar över vad som är fult och fel med att vara annorlunda.
Varför bör vi vara stöpta i samma form för att godkännas i samhället? Varför måste vi passa in i normen för att vara accepterade i sociala sammanhang?
Varför blir det svårt för den som inte följer ramarna?

Ibland får jag hopp att vi människor kommit längre, att vi börjar acceptera och ta in det som är lite annorlunda. Bara för att slås ner igen.
Men jag vill så gärna tro på att alla får plats. Att alla får älskas. Att alla är ok.

Vad är ens annorlunda? Kan det vara så att det är de som vi kallar "annorlunda" som är de normala? Är det ens bra att vara "normal"? 
Vad är ens normalt?

Visst borde det vara "normalt" att visa känslor, att säga ärligt det man tycker, att inte smussla med känslor, att uttrycka sin åsikt? Visst borde allt detta gå under det mest basala och normala.
Men ändå, ändå blir det de människor som inte är som en sluten bok, de människor som är lite mer transparenta  (på gott & ont för de själva) och visar sina känslor & säger vad det tycker som blir klassade som annorlunda.
De som kan/vill/har förmågan att sluta sig, le med i elakt spel. Det är de som blir klassade som normala.
Men är det inte märkligt ändå.

Det allra sista som överger sägs vara hoppet. Så jag tänker ge allt för att fortsätta hoppas att vi en dag ska acceptera varandras olikheter, istället för att klassa människor som annorlunda på ett negativt sätt.
För annars, annars går jag under en smula.

Ett barn, ett liv, en människa till i vår familj. 4 barns föräldrar & en 6 personers familj!

Tiden gå så fort! Kan någon stoppa tiden en aning åt oss.
Om 9-10 veckor (alltså bara drygt 2 månader) sitter vi med ett litet Knytte i famnen. Det känns helt galet, snart har 9 månader gått!
Känns som igår då maken & jag tog en promenad. Tittade på varandra. Skakade på huvudena och funderade på vad sjutton vi gett oss in i igen. 
Och nu känns det som det mest naturliga och ändå som det mest skrämmande i världen.
Det är så galet!
Ett barn, ett liv, en människa till i vår familj. 4 barns föräldrar

& en 6 personers familj!

Och samtidigt känns det som en evighet dit. Hur ska jag orka vänta? Jag vill träffa Knyttet nu! Lära känna och utforska denna nya person. Kommer du vara lik dina syskon? Kommer du hålla oss vaken om nätterna eller sova? Kommer du att vara frisk?
Vilken utmaning och vilken fantastisk gåva att få denna utmaning.
Mitt i allt finns också oron som sakta börjar komma. 
Förlossningen... 
Hur ska jag hantera den? Kommer jag att kunna möta upp värkarna så att det lir så lätt som möjligt? Kommer jag att klara av smärtan? Kommer allt att gå bra?

Även oro för många år framåt finns. 
Hur ska det bli i skolan för dig? 
Vi hade tyvärr sett fram emot att slippa mer med grundskolan i vår kommun efter år av mobbning för ena barnet. År av att ha fått kämpa oss fram för att få rätt stöd och hjälp.
Trots suveräna mentorer sista året, men då var det för sent.
Om ett antal år ska vi tillbaka till detta.
Hur kommer det bli för oss med detta bagage bakom? Kommer det vara till hjälp? Kommer vi få slåss i alla år igen? Eller ska Knyttet flyta genom skollivet?
Vi vet inte. Vi ska inte veta redan nu. Men oron finns.

Läste någonstans att jag nu går in i den "vackra veckorna" snart. Pja.. Ok.
Jag kan väl offra mig för det men jag vet inte om det känns så riktigt ;) 
Jag svettas, magen är i olag, känner mig tung (& tyngre ska jag bli!) och otymplig.

De vackra veckorna...
Give it to me!!!

Detta med de vackra veckorna då ;)

Dagens snackis

I förrgår roade vi oss med ett extra besök till förlossningen.
Allt var konstigt, mycket sammandragningar och fundering på om vattnet hade gått. Ringde förlossningen & de sa bara "kom!".
Sagt & gjort, packade lite underkläder och en kameran (om ifall att).
Fick göra en CTG kurva för att se hur bebisen mådde men även mina sammandragningar. Allt såg bra ut. Bebisen hjärta slog som det skulle och visst fanns det sammandragningar men inget alarmerande. Doktorn gjorde även en undersökning för att se om allt var ok, och det var det.
Så vi åkte hem lättade och glada.

Vad jag blev att tänka på efteråt var dock inte bebisen (jo såklart hen också men inte det enda) utan det som fångade mina tankar, och fortsatt med det, var att vi blev dagens snackis på förlossningen.
Då läkaren knallar in i undersökningsrummet börjar han med att hälsa, därefter börjar han att säga (innan han ens frågade hur jag mådde): 
"Alltså, jag vet att detta är 4:e barnet och att eran yngsta är 16 år. Vi satt och funderade där ute om hur ni har tänkt egentligen??!"
Sedan framkom det under samtalets gång att han visst kände par som fått barn i vår ålder och äldre, men inte som fått de 3 första stora barnen inom samma förhållande.
Är vi så unika alltså?
Det verkar mer och mer vedertaget att om man får en sladdis så här långt efter de andra, och i vår ålder, så har man påbörjat ett nytt förhållande, det är absolut inte planerat och man är lite knäpp!

Det gör mig inte så mycket att bli dagens snackis på förlossningen. Det är bra att de har något att prata om i fikarummet ;)
Men nästa gång sa vi att vi ska svara med att:
"Jo men detta har vi planerat länge. Vi ville börja om med det bästa som livet kan ge. Ett barn, ett nytt liv, en gåva från Gud!"

 

En sommarmage i vecka 30+6

Lite trött

Lite trött idag.underbara byxor frånVaknade t efter en natt med en hel del sammandragningar.  Antar att det är straffet för en aktiv gårdag.
Men jag har svårt att ta det lugnt då jag känner att det funkar och energin finns.
Nackdelen är att då jag väl vaknat av sammandragningarna blir det svårt att somna om ordentligt så klockan 06:00 gav jag upp och gick opp och gjorde kaffe.
Nu sitter jag i soffan och känner mig allt annat än pigg.
Men har det ändå rätt gott.

Fick för mig igår att det kom lite fostervatten.  Vet inte om fallet är så och vågar inte riktigt ringa förlossningen.
Lite rädd för att de ska sucka och tycka att jag är hysterisk samt att jag "borde veta". Sjuksköterska och snart 4:a barns mamma. (Inte bara bra att få barn nummer fyra. Man ska/bör liksom kunna detta nu.)
Nå har varit lungt sedan dess iallafall.
Måste nog ringa om jag får samma känsla igen.

Måste visa mina underbara byxor från hangmatta.com

Lever i dem just nu!

Prinsessan på ärten

Det har hänt något med min hud & min känsel.
Känner mig som värsta "prinsessan på ärten", minsta veck, minsta sandkorn i sängen känns. Stör mig så att jag inte kan sova. Vaknar och det känns som vassa spikar i sängen.
Går upp sopar rent, lakanet är slätare än slätt.
Lägger mig bara för att senare vakna IGEN av att det känns som minst ett ton sand och stora vassa kanter i hela sängen!
Å rackarns den kudde som ligger snett eller som inte är exakt så varm eller kall som jag vill. Vaknar i vredesmod av att kudden inte ligger exakt under min axel (alltså kudde nr 2, den undre kudden ska ju axeln vila på såklart).

Från att ha kunnat sova igen ett världskrig till detta!
Känns bra att det inte är hela tiden kvar innan min älskade ailien ska kika fram ;) 
Från maken får jag väl en så där noll förståelse för mina enorma bekymmer med lakanen, vilket kanske är ok ändå om man tänker till...

Vecka 30

Gick förresten in i vecka 30 idag.
10 veckor kvar. 10 ynka veckor sedan får jag träffa Knyttet "på riktigt". Känns huden mot min hud, värmen från andetagen och sniffa in bebisdoft.

Längtar så det gör ont!

Blev lite bad på Aronsbadet då vi var uppe i Luleå.

Tänk om

Jag har sedan start haft en känsla av att jag inte kommer att gå full tid med Knyttet. Sista veckornas sammandragningar har på ett sätt bekräftat den känslan.
Men idag slog det mig.
Bara för att jag går ikring och tror att jag kommer att föda tidigt kommer jag säkert att gå över tiden. Något som jag aldrig gjort förr. Så nu ska jag förbereda min skalle på att gå över tiden, allt för att Oktober inte ska bli så himla tung om så blir fallet. Vi får väl se hur det går.

Har lärt mig parera sammandragningarna lite och börjar så smått inse min maxförmåga för dagen. Tyvärr är den rätt lätt att komma upp till. Men om jag följer det och vilar då jag måste ska nog detta gå bra!

Var idag på Galgbacken i Ånäset och sjöng med kören Sångglädje. Sjöng lite solo i 2 sånger också. Blir rätt stolt över mig själv faktiskt. Då jag gick i högstadiet sjöng & spelade jag rätt mycket på egen hand men något hände med åren och jag blev rädd att misslyckas och kände att alla var bättre så det var lika bra att jag helst var tyst. 
Men modet (dumdristigheten? ;) ) börjar komma tillbaka. Och det är ju så kul!!
Mer sång tack! 

Sångglädje på Galgbacken 2015-07-19

Nederlag

Mått så bra.  Inte haft mer än en eller två sammandragningar per dag sista två-tre dagarna.  Med detta i bagaget for jag till Norrbotten och Luleå.

Nu ligger jag i sängen efter samtal med förlossningen.  Sammandragningar och ont periodvis sedan klockan 14.00
Gav mig till sist och ringde.
1 gram Alvedon och vila minst en timme för att se om de ger sig.
Känns jobbigt och oroligt.
Ska jag inte ens kunna gå en stilla tur på stan med många stopp utan att det kör igång? 

Oavsett vad var det mysigt på stan.
Soligt och skönt och fantastiskt sällskap med två tonårstjejer.

Nu vila.

På resande fot

En tripp till min syster i Luleå tillsammans med dottern och hennes kompis.
Går till sängs med känslan av att det blir några bra dagar :)

Älskade ungar!

Min otroligt förstående & förståndiga tonåringar. Kan inte annat än älska dem över allt annat.
Vi pratade med dem idag om att det inte blir någon längre tripp i år pga mina sammandragningar och risken de kan medföra för Knyttet.
Viss besvikelse såklart men ändå så  förstående och kloka.
Vi förklarade också att jag inte kan bära & fara runt som jag brukar, inte heller det var några bekymmer. Sa åt dem att de måste hjälpa pappa, och ja. Även det nickades det till.

Kan inte annat än älska & beundra er!

En bra dag!

Hade en riktigt bra dag igår. Den kantades av barnmorskebesök, läkarbesök & avslutades med middag hos god vänner.

Tog upp runt alla sammandragningar och hen förordade sjukskrivning på heltid direkt. Ta det lugnt, vila och lyssna på kroppen. Så efter att vi hade träffats träffade jag läkaren som på en gång skrev sjukintyg till att börja med 1 månad och sedan ny kontakt. Kändes bra att tas på allvar. Bara det att det är så svårt att anpassa sig. Jag är väl ingen hyperenergisk person jämt men nu då jag MÅSTE vila och ta det lugnt blir det plötsligt svårt. Har jag hängt en tvätt så har jag liksom gjort klart mitt dagsverke just nu. Maken får ta allt hemma och alla förberedelser för Knyttet vilket känns både trist och orättvist. Inte det att det inte är skönt att ligga i solen utan för att jag känner mig lite värdelös.
Måste jobba bort den känslan.

På kvällen igår blev det grillning & massa surr med goda vänner. Trotsade den kalla sommaren och satt ute med filtar & koftor på!
Men fasligt gott med grillmat var det.

Väl hemma blev jag åter påmind om att ta det lite saktare (blev en del farande och lite handlande igår) då magen kändes stenhård och känslan av att jag skulle spricka snart infann sig.
Molade lite värk nederst i magen och en olust känsla kom i kroppen att något inte stämde helt.
La till och med fram kläder för att snabbt kunna åka in till förlossningen om det behövdes, fixade så jag visste exakt vart plånbok, mobil, laddare & kamera fanns.
Nu lugnade det ner sig efter nån timme men natten var förstörd.
Med detta i minne är det en lugn dag framför mig idag.
Ett  stadsbesök med dottern och eventuellt mellansonen är allt som är planerat. Möjligen kan planen även handla om att äta lite mjukglass ;) 

Btw.... 2:a dagen med sol & bra med värme (så länge man är på altan). Underbart!

Nu Annica har du en rejäl magbild! Vecka 28+2

Börjat läsa Malin Wollins bok "En mamma blir till...." riktigt rolig stundvis och man sitter och skrattar högt för sig själv.

Slitas mellan två världar

Som sagt, sladdmamma innebär ju att det finns stora barn/ungdomar i familjen också. I vårt fall har vi ju gått "alla in" med ålderskillnaderna och de barn som redan finns i familjen är närapå unga vuxna. Bara det är helt otroligt.
Det är så svårt ibland att inse att de snart ska vara redo att kanske t.o.m flytta hemifrån. Tack å lov har jag turen att det väntar några år till med skola för alla 3, och jag får ha dem hemma lite mer. För mig får de bo hemma tills de fyller 47. Vad då hönsmamma???! ;) 

Mitt i allt detta ska vi också bli småbarnsföräldrar på nytt. Byta blöjor, jollra och gå ut med barnvagn igen. Och jag kan inte se fram emot det mer! Det är så otroligt spännande. Även detta med hur de större individerna i huset ska ta emot Knyttet, för eftersom att de är så stora blir de ju medvetna och inblandade på ett helt annat sätt än om de varit små själva.

Och samtidigt som jag har funderingar på sparkarna i magen, sammandragningar och värk i magen kommer såklart dilemman med de större.
Vad ska man ha för tider nu? Ska äldsta alls ha tider då han är myndig (men bor hemma)? Hur ska vi ställa oss till alkohol? 
Fick höra att vi var mycket strängare med tider och att höra av sig än en kompis föräldrar.
Funderat lite på det för jag tycker ofta att vi är allt för "slappa", det är roligt & fascinerande hur olika en tonåring och en förälder ser på samma saker.
Det svåra som förälder är ju ofta att veta att man "gör rätt", sätter "rätt" gränser och väljer konflikter som är värda att slåss för.

Detta med att höra av sig till varandra är en av mina viktigaste punkter. Kanske låter fånigt när det finns mycket värre saker att ta hand om (ja men typ droger att varna för etc). Men för mig handlar det om respekt för resten av familjen.
Man hör av sig om man blir senare än tänkt hem, man hör av sig om matplanerna blir ändrade och man äter borta, man hör av sig om målet med resan man är på blir ändrad m.m.
Till synes kanske detta gör att det verkar som att vi har väldigt fria hemtider. Men hör tonåringen av sig, i tid, så kan tiderna justeras. Just för att de faktiskt hörde av sig! (Nåja, inte till absurdum så om ni läser detta. Dont pusch me!! ;) )

Så just nu slits min hjärna i 2 delar, ena stunden är det tonårskonflikter och andra stunden är det oro & planering för Knyttet.
Vad har vi gett oss in på??!

Några år sedan nu. Höga kusten bron på väg ner till Östergötland på semester.

Älskar allt mer

Det var en så konstig känsla i början  och rätt långt in/av denna graviditet.
Den översvallande lyckan och det rosa molnet ville inte riktigt infinna sig.
Jag har haft svårt för att handla kläder,  frossa i bebisbilder och börja ordna "på riktigt" liksom.
En känsla som jag inte riktigt tyckt om, men som jag inte tror är ovanlig heller.
Dock så är den lite tabu, man ska sväva på rosa fluff då man väntar på ett nytt liv.  Gör man inte det är man lite konstig och onormal. Kanske är det t.o.m läge för terapi? 

Men med tiden,  och utan terapi,  kommer kärleken,  längtan växer och det rosa molnet närmar sig.
Jag njuter av krumbukterna och sparkarna i magen.  Jag kikar på kläder och köper saker.
Planerar ledighet och mys.

Jag börjar njuta ♡

Försäkringskassan

Alltså, vilka nötter jobbar på försäkringskassan?
Jag ber direkt om ursäkt om jag trampar någon på tårna men det är en ärlig undran.

Jag jobbar i vården som sjuksköterska, jag lyfter/förflyttar patienter allt ifrån 40kg till 200kg (typ), ibland kan man få hjälp ibland måste man jobba ensam.
Men även med hjälp är 150kg man som är sängliggande tungt att förflytta. 
Det är ofta trånga utrymmen och stress. Det är indragna raster & övertid. Jag ska finnas till hands både för omvårdnadsarbetet och i den medicinska vården. Jag hanterar ibland farliga ämnen för barnet i magen.
Jag kan inte stå handfallen & begära att jag får hjälp hela tiden. Mina kollegor blir då drabbade och får jobba dubbelt.

Detta till trots fick jag idag i beslutet om graviditetspenning enbart beviljad till 50%!!!
Jag var beredd att jobba 30% vidare in i "kaklet", då dessa 30% handlar om huvudhandledning av sköterskestudenter. Men resterande 20% då? Ska jag leva på luft? Ska jag jobba i vården, som redan nu visat sig för tung?
Hur tänker de?

Nu telefonkö till försäkringskassan i ca 35 minuter. Hoppas att jag ska få klarhet i hur deras tankegångar går (ja jag är i grunden hopplöst optimistisk!).

Fortsättning följer.... 

Vad ger vi för signaler?

Med risk att kasta sten i det berömda glashuset skriver jag detta inlägg. Dock är jag iallafall medveten om mina svagheter och fel i detta ämne. Alltid en början ;)

Sitter & slökikar på TV och hamnar framför Skönhetsfällan i Tv3, ett program där två plastikkirurger hjälper personer som tidigare genomgått plastikkirurgi och blivit missnöjda med resultatet alternativt fått komplikationer.
Vi råkade se på detta för några veckor sedan också där en kvinna i 40-års åldern ville operera om sina bröst då hon var missnöjd med resultatet efter sin förra operation. Med i programmet var även kvinnans dotter, en 17:årig söt tjej, som de intervjuade. Vad jag fastnade vid var dotterns uttalande som var något i stil med:
"Om mamma får fina bröst nu vill jag också operera mina bröst lika fina".

Jag blev att fundera på vilka ideal vi som föräldrar ger våra barn. Vad utstrålar vi? Vi säger att de duger som de är, men är det verkligen det vi utstrålar?

Jag har genom åren klagat mycket på min vikt och hur jag ser ut. Det är för stor ända, för mullig mage och för små bröst. Bara för att nämna några saker. Det värsta är väl inte min åsikt om mig själv utan att jag sagt detta högt inför mina barn.
Ett litet barn har sina föräldrar som idoler, de är de finaste i världen, så fin vill de också vara. De härmar oss med kläder & hår, kanske även smink. Men om jag klagar på mig själv, säger jag inte då indirekt att de har fel. De har fel åsikt. Vi är inte finast, sluta genast att härma!
Vad händer då?
Pja... dags att ändra på sig kanske? Träna för att gå ner i vikt fast man redan är tunn som en räka? Börja planera sin 1:a plastikoperation redan som 10 åring?
För om inte mamma & pappa duger, och barnet ser likheter i sig själv i dem. Ja, duger då barnet?

Det är ingen lätt uppgift men jag tror att det är en otroligt viktig uppgift i att få våra barn och ungdomar att älska sig själva och trivas med vilka de är.
För att nå dit tror jag att vi själva måste rannsaka oss och fundera på vad vi utstrålar. Säger vi en sak och gör en annan? Klagar vi på vår egen kropp inför barnen?

Alla får givetvis tycka som de vill men för mig är detta ett slagfält inom mig. Att ärligt visa att jag duger precis som jag är. Med gropar i låren, hängig rumpa och bristningar runt höften.
Jag är inte där ännu, men jag jobbar och jag jobbar aktivt.

Trötter

Idag har armarna kännts som tre ton tunga.
Magen stenhård som en medicinboll.
Med andra ord en vilodag. 
Å kvällen verkar gå i samma bana...

Jag har bestämt mig

Tänkt & känt hela gårdagen. Då jag får bestämma min egen takt, jag stannar då jag vill, sitter då jag vill. Ja, då känns allt bra. Magen & Knyttet verkar nöjd.
Med detta i bakhuvudet sjukskriver jag mig resten av tiden innan semestern. 
Jag älskar mitt jobb, mina kollegor och till och med sommarstressen ibland.
Att det är oförutsägbart och att det ibland är bråttom. Att det är har sina lugna stunder då man kan sitta ned hos patienten eller sitta och surra med sina kollegor.
Älskar variationen!
Men ibland måste man inse sin begränsning och nu sa min kropp halt och stopp.
Visst skulle jag kunna välja att ignorera det och "kämpa" in i det sista. Men för vems skull? Inte för Knyttet, inte för mina kollegor (för i ärlighetens namn skulle de bara gå och oroa sig och och försöka få nån annan att göra de sysslor jag skulle kunna ha gjort annars), inte för min familj och i förlängningen inte ens för mig själv.
Jag har bestämt mig och ska försöka att inte ha dåligt samvete för mitt val.

Det blommar även i Norrland ;)

Lite (eller mycket kanske) mer lättsinnigt så har jag lagt upp bloggen i en portal för Gravidbloggar. Detta för att hitta nytt att läsa för mig (egoistisk som jag är ;) ) och även för att nå ut till fler såklart. Hela bloggandet har ju såklart egentligen en exhibitionistisk ådra som jag inte vill erkänna, så säg det inte till någon ;)

Lite ledsen idag

Gör något nytt och oväntat.
Efter en del tårar och skuldkänslor sjukskrev jag mig idag från jobbet.
Vi har sista tiden haft en typisk sommarsituation på jobbet. Vilket innebär massa jobb, utan raster, spring och multisjuka patienter.
En vanlig sommar.
Men för mig är det inte en vanlig sommar.
För mig är det sommaren som jag väntar på Knyttet. Vårat fjärde mirakel.

Sedan midsommar har jag haft sammandragningar varje dag på jobbet men det har lugnat sig då jag väl kommit hem.
Idag gick jag i sakta mak runt kvarteret med vovven, stannade två gånger på 10 minuter för vila och lugna magen.
Inser att jag måste lyssna,  känna in & lite på min intuition.
Ringer därefter till jobbet och sjukskriver mig.

Känns som ett nederlag men Knyttet är viktigast.
Lite ledsen idag.