Dagens snackis

I förrgår roade vi oss med ett extra besök till förlossningen.
Allt var konstigt, mycket sammandragningar och fundering på om vattnet hade gått. Ringde förlossningen & de sa bara "kom!".
Sagt & gjort, packade lite underkläder och en kameran (om ifall att).
Fick göra en CTG kurva för att se hur bebisen mådde men även mina sammandragningar. Allt såg bra ut. Bebisen hjärta slog som det skulle och visst fanns det sammandragningar men inget alarmerande. Doktorn gjorde även en undersökning för att se om allt var ok, och det var det.
Så vi åkte hem lättade och glada.

Vad jag blev att tänka på efteråt var dock inte bebisen (jo såklart hen också men inte det enda) utan det som fångade mina tankar, och fortsatt med det, var att vi blev dagens snackis på förlossningen.
Då läkaren knallar in i undersökningsrummet börjar han med att hälsa, därefter börjar han att säga (innan han ens frågade hur jag mådde): 
"Alltså, jag vet att detta är 4:e barnet och att eran yngsta är 16 år. Vi satt och funderade där ute om hur ni har tänkt egentligen??!"
Sedan framkom det under samtalets gång att han visst kände par som fått barn i vår ålder och äldre, men inte som fått de 3 första stora barnen inom samma förhållande.
Är vi så unika alltså?
Det verkar mer och mer vedertaget att om man får en sladdis så här långt efter de andra, och i vår ålder, så har man påbörjat ett nytt förhållande, det är absolut inte planerat och man är lite knäpp!

Det gör mig inte så mycket att bli dagens snackis på förlossningen. Det är bra att de har något att prata om i fikarummet ;)
Men nästa gång sa vi att vi ska svara med att:
"Jo men detta har vi planerat länge. Vi ville börja om med det bästa som livet kan ge. Ett barn, ett nytt liv, en gåva från Gud!"

 

En sommarmage i vecka 30+6