Ett barn, ett liv, en människa till i vår familj. 4 barns föräldrar & en 6 personers familj!

Tiden gå så fort! Kan någon stoppa tiden en aning åt oss.
Om 9-10 veckor (alltså bara drygt 2 månader) sitter vi med ett litet Knytte i famnen. Det känns helt galet, snart har 9 månader gått!
Känns som igår då maken & jag tog en promenad. Tittade på varandra. Skakade på huvudena och funderade på vad sjutton vi gett oss in i igen. 
Och nu känns det som det mest naturliga och ändå som det mest skrämmande i världen.
Det är så galet!
Ett barn, ett liv, en människa till i vår familj. 4 barns föräldrar

& en 6 personers familj!

Och samtidigt känns det som en evighet dit. Hur ska jag orka vänta? Jag vill träffa Knyttet nu! Lära känna och utforska denna nya person. Kommer du vara lik dina syskon? Kommer du hålla oss vaken om nätterna eller sova? Kommer du att vara frisk?
Vilken utmaning och vilken fantastisk gåva att få denna utmaning.
Mitt i allt finns också oron som sakta börjar komma. 
Förlossningen... 
Hur ska jag hantera den? Kommer jag att kunna möta upp värkarna så att det lir så lätt som möjligt? Kommer jag att klara av smärtan? Kommer allt att gå bra?

Även oro för många år framåt finns. 
Hur ska det bli i skolan för dig? 
Vi hade tyvärr sett fram emot att slippa mer med grundskolan i vår kommun efter år av mobbning för ena barnet. År av att ha fått kämpa oss fram för att få rätt stöd och hjälp.
Trots suveräna mentorer sista året, men då var det för sent.
Om ett antal år ska vi tillbaka till detta.
Hur kommer det bli för oss med detta bagage bakom? Kommer det vara till hjälp? Kommer vi få slåss i alla år igen? Eller ska Knyttet flyta genom skollivet?
Vi vet inte. Vi ska inte veta redan nu. Men oron finns.

Läste någonstans att jag nu går in i den "vackra veckorna" snart. Pja.. Ok.
Jag kan väl offra mig för det men jag vet inte om det känns så riktigt ;) 
Jag svettas, magen är i olag, känner mig tung (& tyngre ska jag bli!) och otymplig.

De vackra veckorna...
Give it to me!!!

Detta med de vackra veckorna då ;)