Detta med kroppsideal

Blev att fundera en del igår på detta med kroppsideal. Jag tillhör, tyvärr, den allt för stora skara av kvinnor som slåss med kroppskomplex av varierande grad. Man kan tycka att detta borde släppa då man är gravid och bär på ett jordens mesta & bästa underverk. 
Fast tyvärr, även då finns det en bild av den gravida kvinnan som strömmas ut i medier. Och inte är det den "vanliga" kvinnan med lite bristningar, lite pluskilon på lår och rumpa eller svullna fötter med stödstrumpor.
Nä det jag ser det är det en liten vacker mage på en lång smal kvinna gärna i ett par skor med klackar på. Brösten är exakt så stora som de sig bör, vare sig mindre eller större. Inte ett par taxöron så långt ögat kan nå.
Och sedan då barnet är fött får man direkt råd om hur man ska komma i form igen. I form för vad? För sig själv, för sitt barns skull... eller? Nja, för att passa in i mallen om hur kvinnan förväntas se ut. Liten fast rumpa (fast inte för liten, ett lagomt put ska det vara), smal platt mage, ett par välformade bröst och smala ben.

Men hur ser vi ut?
Pja, inte ser vi ut som de kvinnor jag beskriver. Någon eller några gör det såklart bara så där av naturen och det måste de ju få fortsätta med (fast lite bitter på dem blir jag nog). De allra flesta av oss går upp några extra "trivselkilon" under graviditeten, brösten kanske börjar hänga lite (eller mycket), rumpan blir större och låren dallrar en aningens mer. Magen då, ja magen har exakt lika många former som det finns kvinnor.
Efter förlossningen finns magen kvar, de smått dallrande låren är också de på exakt samma plats som innan, likaså som rumpan och brösten. Eller, brösten blir åter igen i en ny form på då de fylls av mjölk till den hungriga bebisen.
Och det tar tid, det tar inte 6 veckor innan vi är oss själva igen. Och absolut inte mindre om vi kämpar för nå idealet (fast vad är egentligen idealet).

 Jag önskar så att vi alla kunde vila från kroppskomplex, givetvis jämt men åtminstone då vi är gravida och sedan sitter med våra små knytten. Det är ju nu som vi bara ska njuta av det nya livet som gror och som vi sedan får förmånen att lära känna och få bli del av deras liv.

Är jag bättre själv då? 
Njaee... knappast va. Det går nog inte en dag utan att jag vantrivs med rumpa och lår. Till och med då jag klär mig för att gå på gympan letar jag efter ett linne som ska dölja mer än visa och innan jag går dit ställer jag mig i helkroppsspegeln och kollar så att jag döljer det jag vill dölja.

Men jag tänkte nu göra något som jag aldrig trodde skulle hända.

Så här ser jag ut. Detta är min kropp, en kropp som nu bär barn nummer 4 i vecka 22. Ännu ett mirakel. Det är en kropp som ammat 3 barn tidigare. Gått upp lite trivselkilon, gått ner dem igen och nu igen gått upp dem (och det är nog inte klart ännu).
Men den är min. Det är mina barns. Den är skapad till mig. Den ska jag lära mig älska.