Ja alla frågor man kan ställa egentligen.
Detta får mig att börja fundera på om det är dags för mig att börja grunna på kommande förlossning. Har inte tänkt så mycket på den ännu, det känns så avlägset på ett sätt men otroligt snart på ett sätt.
Jag har 3 förlossningar bakom mig, trots att det är länge sedan. 3 helt olika förlossningar.
Med barn nummer 1 var jag en väldigt oerfaren och relativt blyg 22åring. Jag var mån om min integritet på ett nästan maniskt vis. Men vågade inte säga till om det, vilket ledde till att hela upplevelsen efter kändes så fel på så många punkter. Att det sedan slutade lite akut då bebisens hjärtljud gick ner och det blev bråttom gjorde inte saken bättre. Inte heller blev det bra då läkaren som skulle sy efteråt körde med sexrelaterade skämt för att "lätta upp stämningen".
Med barn nummer 2 funkade allt bättre, då 24 år & väldigt luttrad (typ) men fortfarande rätt tyst om hur jag ville ha det men dock med en make som talade för mig på ett förträffligt vis. Även om jag tappade fattningen en hel del då de skulle sy då alla minnen från nr 1 dök på mig.
Med barn nummer 3 fick jag en liten "knäpp", allt från förlossning nr 1 kom tillbaka. Jag grät mig igenom mycket av graviditeten enbart på grund av rädsla inför den som skulle komma.
Fick gå på specialistmödravården och prata med en barnmorska där specialiserad på rädsla. Och själva förlossningen blev verkligen så otroligt bra. En "skolboksförlossning".
Hur känns det nu då? Pja... har som sagt inte tänkt så mycket. Försöker fokusera på förlossning nummer 3. Men det är lätt att tankarna hamnar på det som inte blev bra. Oavsett hur den blir den jag får uppleva i oktober (om allt går som plan) är jag inte längre samma försiktiga 22åring. Jag är då en snart 42årig kvinna men många år inom vården, jag vet min rätt och jag vet vad jag kan kräva.
Och det minsta jag kommer att kräva är att de värnar om min integritet och om min bebis välmående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar