Vill ju njuta, mysa & bara vila i min graviditet men istället är jag rädd att något ska hända, varje liten förändring i mitt mående känns som en potentiell fara. Längtar varje dag tills jag gått så pass långt att knyttet klarar sig utifall (när) något händer.
Känner mig nästan säker på att jag inte kommer gå full tid och det är så tråkigt och grymt jobbigt att känna så.
Funderar på om det kan vara en åldersrelaterad sak. Blir man oroligare med åren? Var mitt lugn tidigare barn "ungdomligt oförstånd"?
Det är ju inte så att vi varit med om något som borde trigga min oro.
Jag har egentligen grundteori att jag som kvinna är skapt för detta, kvinnor i alla tider har burit och fött barn. Det är detta vi "ska" göra (typ). Alltså borde min kropp klara av det.
Är oron en modern företeelse eller har mammor i alla tider oroat sig utan att berätta om det?
Vill så gärna luta mig tillbaka, följa med i alla känslor av lycka och bara vara.
Hej! Vad glad jag blev att jag hittade din blogg! Jag är 43 år, och fick i april veta att jag är gravid. Vi fick en chock, men blev samtidigt helt överlyckliga! Kan knappt tro det är sant! Men oro och ångest börjat allt mer gripa tag i mig, oroar mig för ALLT känns det som... Känner igen det mesta som du skriver om. Tack för att du delar med dig! Kommer följa din blogg nu :)
SvaraRadera//Malin
Tack för respons, jätteroligt :)
RaderaÅ stort grattis till ditt väntande underverk! Det är verkligen en berg & dalbana att få barn lite senare i livet men inget jag vill vara utan!
Välkommen :)