Min största oro

Sitter på morgonen & läser en krönika av Alex Schuman. Hans dotter har börjat i skolan och hans beskriver en mild (?) oro över hur skolan ska bli för henne. En helt naturlig oro. Det är ett stort steg att börja skolan, både för barnet & föräldern. Man har helt plötsligt inte samma kontroll, man måste lita på att fröken ser just ditt barn & en så där minst 15 andra barn.

Vi har gått igenom exakt den proceduren 3 gånger. 3 gånger har jag suttit där som pirrig förälder till ett minst lika pirrigt barn.
3 gånger har jag fotat barnen ihop med deras 1:a fröken. Det har varit Katarina, Anna-Karin & Katarina igen.
Det har varit nytt fint bänkpapper, omslagspapper till böckerna & nya fina pennskrin.
En liten skola med fina hus, nära kyrkan där både Lucia och skolavslutningar ägt rum med tal av rektor och präst. Otroligt idylliskt.

Ändå är detta min allra största oro för Knyttet. 
Föda hen känns som en promenad i parken mot att gå igenom skolvärlden en gång till. Instinktivt vill jag bara skrika NEJ. Knyttet kommer aldrig gå i skolan, jag kör hemundervisning eller vad som helst. Men aldrig aldrig skolan igen!

Av tre barn har vi fått uppleva en otroligt trasig skolgång för vårt ena barn. Det var mobbning från lågstadiet, genom mellanstadiet & hela högstadiet. Saker är som bekant sällan inte helt konstant så det har såklart varit i olika grad och på olika vis.
Det har handlat om allt från utfrysning till knivhot.
Vi räknade till att vi ett skolår satt på ca 45 möten med skolan. 45!!! Räkna själva och inse att det är mer än ett i veckan.
Sista året i grundskolan vaknade skolan. Vi fick en mentor som var mer än bra. Som gjorde allt som stod i hens makt att hjälpa till för att skolgången skulle funka.
Men det var för sent. 
Har man levt så många år med mobbning är mönstret satt. Man har redan skapat en attityd & en strategi, både från andra elevers håll & från sitt eget håll. 

Nå, nu har vi inte längre några barn i grundskolan. Alla 3 verkar trivas rätt fint med livet. Allt går åt rätt håll.
Men vi ska igenom det igen! Jag vet att det är länge kvar men hela min kropp spjärnar emot.
Varför?!
Mina tankar vandrar mellan att inte välja skolan på orten igen och att ge den en chans till. Men vågar vi?

6-7 år kvar av vånda.

Har jag en oro för Knyttet som överröstar allt annat så är det skolstarten. Fast den är långt bort så är den större än allt annat.