Började på måndag då dottern ringde från Softball träningen hon var på. Flåsar i telefonen, jobbigt att andas och jätteont i vänster sida. Hade fått en spark av misstag i förra veckan som träffat i magen (fråga inte hur, låt oss säga att vi har olika lekar bara!).
Sätter mig i bilen & kör akut in till stan och vidare till primärvårdsjouren. Efter lång väntan där åker vi vidare till sjukhuset men med ett litet stopp för att köpa något att äta.
Jag ringer till maken för att uppdatera honom om läget då han tar sats och frågar om jag vet vad som hänt i byn, vilket jag såklart inte vet.
Då berättar han om en trafikolycka där sonens bästa vänner frontalkrockat med en bil. Mellansonen åkte just bakom, hann stanna och blev den som ringde 112. Båda killarna akut till sjukhus med flertalet frakturer.
Men vid liv!
Tack gode Gud!!
Dottern börjar gråta i bilen men vi måste vidare med henne till sjukhuset. Väl där kan man inte utesluta blödning från mjälten. Vi får dock åka hem (05.15) för att komma åter nästa dag.
Går upp vid 07.0 på tisdag då vi inte vet när det är dags för ultraljud över buken. Sjukhuset ringer & kl 10.00 är vi åter på väg till sjukhuset.
Även efter ultraljudet kvarstår frågeställningen "blödning från mjälten" så det bestäms att en skiktröntgen ska göras.
Jätterädd dotter för nålar och stick, och nu behövs det prover och droppnål. Slutar med att hon får ta en Sobril. Men med Sobril i kroppen & Magnus Betnér på Youtube löser sig allt!
Jätteduktig tjej & jätteduktig sköterska som får in nålen i dotterns fina vener på en gång!
Skiktröntgen friar från blödning! ("Bara" en liten spricka i ett revben troligen, läker av sig själv men gör ont...)
Tack å lov!
Vi slutar vår dag på sjukhuset med att hälsa på ena killen från olyckan. han har opererat höften och mår hyfsat väl ändå.
Andra killen är då ännu kvar på IVA men har även han opererat flera frakturer.
Hemma är vi runt 21.30.
Igår, onsdag, sov jag bara. För såklart ska man hinna bli genomförkyld också.
Oro, rädsla, tacksamhet, kärlek och enorm trötthet på samma gång.
Livet bjuder på en hel del just nu. En del som man faktiskt kan vara utan också.
Mina tankar går till killarna och deras föräldrar. Hur mycket känslor går inte dom igenom?
På onsdagskväll får vi även till sist hem mellansonen som varit på sjukhuset hos sina vänner nästan i ett sedan tisdags lunch (båda killarna är nu på en vanlig sjukhusavdelning, ingen kvar på IVA). Hur stark är inte kärleken mellan detta lilla gäng av ungdomar!
Som genom en slags extra Guds omsorg fick jag komma hem till en underbar bukett blommor från en vän på onsdagskväll.
Det kunde faktiskt inte passat bättre!
Livet kan förändras på en sekund. Det är så lätt att ta varandra för givna och trampa på i vanliga hamsterhjulen dag in o dag ut. Förvisso kan man inte leva i rädsla för vad som kan hända heller, men jag tycker man kan ha det i bakhuvudet.
SvaraRadera2014 var ett mycket jobbigt år för mig och min familj då flera nära drabbades av olika sjukdomar, och visst, det gick bra till slut, men fy fan.
Skönt att det " bara" var en spricka och inget värre.
Kram!
Ja vi har varit så otroligt tacksamma denna vecka.
RaderaAtt killarna lever, att det inte blev fler inblandade i olyckan & att dottern "bara" hade en spricka.
Snabbt vänder livet. Blivit varse om det det flera gånger och varje gång lär man sig att vara lite mer tacksam för stunden.
Kramar!