Nu var det något år sedan jag (eller familjen) fick ta del av denna nyhet men dottern och jag kom att tala om det här om dagen då det var Pride-veckan i Umeå.
Jag har rätt länge funderat över hur man tar emot nyheten att ens barn inte följer den norm man själv ryms inom. Att han eller hon är gay, bi- eller transa. Som förälder tänker, eller tror, man ofta att ens barn bara följer en själv i rätt nedstigande led. I vårat fall i en heteronorm, med man & kvinna.
Minns ett samtal med en gammal vän för länge sedan, innan vi själva fick barn. Alltså närmare 20 år sedan. Världen har förändrats mycket på de 20 åren och det var då inte ens speciellt vanligt med öppet homosexuella, iallafall inte i de kretsar jag rörde mig mest. Tilläggas ska visserligen att jag då rörde mig mest i frikyrkokretsar, i ett sammanhang där jag ännu tror att det ibland kan vara svårt att vara öppen med en sexualitet som inte hör till "normen".
Samtalet då där för snart 20 år sedan. Det handlade om hur man skulle reagera som förälder. Min kompis sa att hen inte skulle reagera alls. På något vis. Utan det skulle vara som att få veta att barnet föredrog lakrits istället för hallonbåtar.
Jag protesterade och sa att visst skulle man reagera och behöva smälta en stund. Men för den sakens skull inte acceptera eller respektera ens barns sexualitet.
Inte trodde jag då att jag en dag skulle få stå där med beskedet att ena barnet inte kände/känner sig hetero.
Långt senare kom dottern och sa till mig; "Mamma jag är bisexuell".
Hur reagerade jag då?
Jag minns inte helt, men jag tror efter vårt samtal här om dagen att jag inte gjorde bort mig helt. Alltid något ;)
Men ingen reaktion tror jag inte heller är bra. Det gäller, tror jag, att visa i handling & ord att man accepterar & respekterar barnets hållning. Bekräfta att det är ok, precis lika ok som att hon skulle vara hetero.
Att ens barn är lika älskade oavsett hur dom lever sitt liv. (Alltså såklart ska man sätta stopp vid olagligheter eller farligheter... Men det är ju en helt annan fråga!)
Att man måste få en chans att smälta nyheten tror jag också är naturligt & sunt. Ofta handlar det ju ändå om att man måste ställa om hjärnan en smula. Men att få chansen att se över sina värderingar är sällan en dålig sak!
(& den unga damen kommer få läsa igenom detta innan jag publicerar det, eftersom att det gäller henne så pass mycket)
So dear friends... Happy Pride!
(all engelska sägs med fördel med en grov brittisk accent för att reta nämnd unga dam)
Men åååh, gåshud!
SvaraRaderaDin dotter känner att hon kan säga detta till er, att hon litar så pass mycket på er att hon kan öppna sig och berätta. *tårar i ögonen*
Jag minns fortfarande ,i min tidiga tonår, när en av mina föräldrar i förbifarten slängde en kommentar om en homosexuell svensk sångerska någonting i stil med " det där förstår jag mig inte på".
Det bet sig fast och jag drog mig undan som en mussla. Hen förstår inte, fine, jag kan inte någonsin berätta om min hemlighet.
Idag för jag många öppna samtal med ungarna, på en nivå som de kan förstå, hur viktigt det är med att vara öppen för varandra, om respekt och omtanke, om hur viktigt det är hur vi är, inte hur vi ser ut osv.
*hormongråter*
Stor eloge till dig.
Kram.
Ja jag inser att jag har ett enormt förtroendekapital att förvalta hos mig fina tjej! Hon delar mycket och jag känner mig så hedrad över att få ta del av hennes liv (sedan så har hon ju precis som alla tonåringar "ska" ha hemligheter för mig också, men det är nog sunt).
RaderaDet är så himla viktigt att vi pratar med kommande generation om respekt & tolerans. Även om jag tror de har det enklare!
Jag kände ingen under min uppväxt som var gay, men insåg senare att det var folk som helt enkelt inte vågat pga frikyrkomiljön för 25 år sedan. Men även där finns en större tolerans idag. Tack å lov :)
Massa kramar!