Föräldraskap

Har funderat en del på detta med föräldraskap.
Jag & maken har aldrig riktigt följt en bok och utgått från något särskilt, utan mycket har handlat om känsla för vad som borde vara rätt i stunden. 
Då barnen var små handlade det mycket om att de fick sova hos oss om de behövde, de fick amma då de ville, de bars då de verkade vara i behov av det. Vi gjorde inte så stor sak av det.
Idag har jag förstått att det finns ett namn för det "Nära föräldraskap". Ok, det låter ju fint så jag anammar det.

Då de blev större och senare tonåringar har vi tänkt lite på samma vis, även om vi kanske skulle behövt vara lite mer strukturerade ibland kanske. 
Men de börjar ju arta sig till fungerande unga vuxna människor så helt tokigt kan vi ju inte gjort!
Har vi haft ett mantra har det nog handlat om att vi önskar att de ska vilja & våga säga exakt vad de tycker. Även de gånger vi inte håller med. Att de ska veta att vi finns där i vått & torrt.

Nu inför att Knyttet väntas är jag med i lite olika grupper på FB (för min del kan det vara en himla tur att dessa grupper INTE fanns då de andra 3 föddes!) 
En av dem heter just "Nära föräldraskap". Gick med där då jag kände för gruppnamnet. Jag är rätt simpel ibland i mina val ;) 
Vad jag fascineras av där är många är dessa otroliga medvetna och aktiva val av att "Nu minsann ska jag bli en förälder som är nära", och sedan läser de på om teorier, hyllmeter med böcker om anknytningsteorier läses. Och det förfasas att föräldrar utanför deras krets av anknytningsteorier inte vet vad det handlar om. För de har hittat rätt sätt! Inget annat sätt finns att ta hand om våra små!
Står det i boken att barnet inte kan vara utan sin "primära anknytningsperson" mer än 10 minuter innan 6 månaders ålder (chansar här nu, jag har inte läst...), så kanske man förstör barnet om man går ifrån detta. O.s.v.

Åt lunch med en god vän här om dagen och jag kom att prata lite med hen om detta. Vi har barn i samma ålder samt att de i sin familj även har barn som är något yngre än våra.
och hen hade upplevt denna förändring redan med deras minsting. 
Eller framför allt att de som får barn idag gör sådana enormt medvetna val i hur de ska vara som föräldrar.
Man går liksom all in på den teorin man tror på.
Det kan vara ett "Nära föräldraskap" eller det kan handla om ha full kontroll, låta barnen börja med aktiviteter tidigt för att man läst om barnets sociala utveckling eller så o.s.v.
Gå man på Babysim är det för att man sett studier på hur bra det är för barnet. Inte för att det mysigt att bada ihop (enbart).

Jag kanske var isolerad i min bubbla redan då där för snart 20 år sedan då jag blev mamma för första gången men jag tycker mig se en skillnad.
Till viss det kan jag tycka att det är bra. Det är bra att vi vet vad vi håller på med med våra barn. Att vi inte ser den som försökskaniner utan verkliga människor.
Men till viss del tror jag att detta gör det allt för svårt. Känner jag i mitt hjärta att det är rätt att ha bebisen bredvid mig då jag sover så är det med all säkerhet rätt. Känner jag & min familj att det är bättre för bebisen att sova i sin säng, så är det med stor säkerhet också rätt. 
För just er, för just dig, för ert barn!

Jag skulle vilja säga till alla 1:a gångs föräldrar idag att våga lite på era känslor för vad ditt barn behöver. Tro på dig själv som mamma eller pappa. Ni känner just ert barn bäst! Det är ni som bäst vet varför barnet gråter där och då. Inte någon bok eller någon teori, oavsett vad det står i den.
Lär känna ert barn, just den individen som det är så kommer det att gå bra!