Sladdmamman: Dagen då Milton kom!

Dagen då Milton kom började egentligen redan på måndag den 12/10 då vi var på sista överburenhetskontrollen. Väl där fick vi en dag då vi skulle komma in för igångsättning. Den 13/10 skulle det vara dags.
Bara att åka hem först och vänta och försöka sova. I bilen hem kom det över mig.
Imorgon ska jag föda barn!!!
(Fast med viss reservation, ställde in mig på att de sa att det kunde ta upp emot 3 dygn vid igångsättning)
Väl hemma efter läkarbesöket på måndagen åt vi pastamiddag (kolhydrater!!), jag drack ordentligt och gjorde i ordning smoothie med chiafrön som jag drack en på kvällen & en till frukost. Ordnade också en energirik frukost med chiapudding & blåbär. Allt för att boosta energi.
Fördelen med att veta då det ska ske är ju faktiskt att man kan planera på ett annat vis så vi åkte även till ICA och köpte på oss lite frukt, godis & Loka (mineralvatten för att kunna se till att vätskebalansen är ok... man är väl njursyster :p ).
Försökte även dricka ordentligt hela kvällen.
Sedan sov jag som en stock hela natten. har nog inte sovit så bra på hela graviditeten! Så himla märkligt. Kände kroppen på sig att det var på g?

På morgonen den 13/10 var vi färdiga redan vid 07.15 att förlossningen kunde ringa och säga åt oss att komma in. Då hade vi duschat & ätit frukost.
Jag kunde INTE slappna av utan dammsög hall & kök i väntan.
Vid 09.00 ringer dom äntligen!
Det var bara att komma då vi var redo (ehh... jo tack vi var mer än redo!!), så maken gick ut med hunden och sedan satte vi oss i bilen. Där slog det mig igen och jag var både fnissig, nervös & förväntansfull på samma gång.

Då vi kom dit togs vi emot av en barnmorska och fick ett rum. Det gjordes de sedvanliga undersökningarna som vi gjort vid de andra andra kontrollerna. Det var CTG-kurva för att se att bebisen mådde bra & för att se om jag hade några värkar.
Inget särskilt där, en nöjd bebis och några enstaka sammandragningar.
Hon gjorde även en inre undersökning. Inget nytt. Full livmodertapp (i stort sett) och öppen kanske 2 cm.

Kl 10.30 fick jag 1:a dosen Cytotec, ett läkemedel som ska stimulera "Latensfasen", alltså den 1:a fasen i förlossningen där livmodertappen försvinner/mognar och man öppnas en del. Det är ett hyfsat potent läkemedel så man får en mindre dos först för att se hur man reagerar.
Vid 11.00 har inte så mycket hänt, kanske kunde jag känna att de var mer intensiva förvärkar men inte särskilt ofta. Dessutom avtog de igen också.
Men vi gick iallafall och åt lunch i lugn och ro. På den lunchtrippen träffade vi halva sjukhuset & bara folk jag känner ;) Så då var det ute att jag skulle föda barn! Men det kändes inte som att det gjorde något alls. Det var lite kul.

Kl 12.30 fick vi dos nr 2 av medicinen. Den satte faktiskt igång värkarbetet lite till. Men inte värre än att vi tog varsin kaffekopp och gick ut i solen ett tag. Där vi båda kom in i något galet nervöst fnitter. Satt och tok-fnittra på en bänk utanför sjukhuset åt allt och inget.
Tur ingen såg oss... ehh... ;)

Kl 14.30 gjordes en ny CTG-kurva. Bebis mådde prima & mina sammandragningar var visserligen liite starkare men kroppen hade inte reagerat speciellt mycket ännu. Öppen kanske 3cm med lite god vilja.
Fick då dubbeldos av medicinen för att puscha på värkarna lite.
Nu bytte vi även barnmorska till kvällslaget.
Nu stannade vi faktiskt inne på salen om ifall att min kropp skulle reagera mer på dubbeldosen.
Mot slutet av de 2 timmar som vi skulle vänta innan nästa dos tyckte jag mig faktiskt känna lite mer så jag bad om att få in middag på rummet så att jag skulle ha ätit OM det var så att det var något på.

Vid 17.00 ca togs ännu en CTG-kurva. Man kunde ana lite mer aktivitet och jag började som sagt känna av dem lite mer också. Barnmorskan gick ut & samrådde med sina kollegor om jag skulle ha en ny dubbeldos eller en ny enkeldos av Cytotecket.
Blev en enkeldos.
Nu fick jag behålla CTG-banden kvar på magen för att se lite hur jag reagerade & att bebisen fortsatte att må bra.
Barnmorskan gick ut.
Plötsligt tittar jag på magen & säger: "Antingen har jag kissat ner mig eller så gick vattnet!"
Ringer på barnmorskan och berättar.
Bestäms att jag ska ha kvar CTG-banden och få sitta en stund i sängen och avvakta medan hon var ut på annat. Jag sa kaxigt att jag hade en binda på mig så jag behöver ingen blöja. Det var inte särskilt blött.

Ha!
Klockan är nu typ 18.00 och värkarna börjar dra igång! Inte totalt outhärdligt men dock. De finns & de känns!
Om inte annat så kändes det att det verkligen var vattnet som gick! Efter några värkar (som nu kommer minst var 5:e minut om inte mer) sitter jag i en sjö! Det är vatten överallt ända ner på mina strumpor.
Sängen är dyblöt.
Vid 19.00 kommer barnmorskan in igen och tillsammans med maken bäddar de rent under mig. Alla kläder kastas på min order. Hade med flit tagit ett par byxor som inte behövde sparas på (så nu måste vi på Skänninge marknad nästa sommar & köpa nya byxor!).
Nu görs ingen vaginal undersökning för det är liksom ingen tvekan på att det är fostervatten som forsar ur mig vid varje värk.
Även om jag vid ett tillfälle bad maken att kika så att det inte var blod som kom. Vet inte vad jag fick för mig.
Vi får nu flytta till en förlossningssal. Här ska födas barn inatt!
Jag klarar av att ta värkarna bra tillsammans med andning och stöd av maken. Hade aldrig i hela mitt liv klarat det utan honom!

Kl 21.00 ungefär kommer nattsköterskan in & hälsar på mig. Jag lutar mig då med ryggen mot maken vid varje värk. Sitter på sängen och lutar ryggen mot han. Andas mig genom varje värk. Försöker fokusera att varje värk en värk närmare Knyttet. Att äntligen få träffa honom (ja vi visste ju att det var en han).
Vid 22.00 känner jag plötsligt hur det trycker nedåt. I lite smått halvpanik ber jag maken ringa efter barnmorskan. Berättar hur det känns.
Hon vill INTE att jag ska krysta men däremot vill hon kolla hur öppen jag är.
6cm! 6 ynka cm är jag då öppen & jag vill inget annat än trycka på i varje värk, allt som jag inte får!
Och nu gör det faktiskt ont på riktigt!
Ber om att få testa lustgasen men inser snabbt att det inte funkar. Masken ger mig kväljningar.
Försöker några gånger att andas i den men det går bara inte.
Blir att andas igenom värkarna. Vill inte ha EDA, livrädd att värkarbetet ska stanna av.

Nu har jag lite dålig tidsuppfattning men vid 23.00 nånstans kan jag tänka mig att det var så ber säger barnmorskan åt mig att ställa mig på knä upp emot sänggaveln. Vilket krävde en enorm viljestyrka då värkarna kom ofta nu. Utan vila emellan nästan och jag ville hela tiden trycka på.
Ny kontroll visar att jag är öppen ca 8cm. Alltså inte krystläge nu heller.
Men barnmorskan säger åt mig att lyssna på kroppen och göra som den säger åt mig vilket blir lite av ett mellanting. Jag trycker på lite och jag andas och flåsar för att inte krysta.
Blundar och ser inget och ingen under denna tiden.
Fokuserar.

Runt 23.30 säger barnmorskan åt mig att jag måste lägga mig på rygg. Bebisen mår inte längre så bra under värkarna och hans hjärtljud går ner, återhämtar sig dock snabbt men det har varit så här rätt länge nu och an börjar bli lite orolig att han påverkas negativt.
Alltså det är INTE lätt att vända sig till liggande och sedan få upp ett ben i benställning när man inte har någon paus alls i värkarbetet. Till min fasa var jag inte ens helt öppen då! Och allt jag ville var att krysta ordentligt.
Men runt kom jag med hjälp av maken, barnmorskan & en undersköterska.
Ligger så ett tag innan barnmorskan kallar in en läkare för att kika på kurvan samt att de nu vill ta ett prov på bebisen för att se hur/om påverkad bebis är.
Så jag ska alltså upp med benen i gynställning!
Vid 00.00 ca ligger jag äntligen i gynställning och de börjar ta provet. Samtidigt känner jag att jag MÅSTE krysta. Jag MÅSTE.
Finns en liten kant kvar av livmodermunnen men det spelar ingen roll. Jag MÅSTE krysta.
Läkaren sitter samtidigt & tar sitt prov på bebisens hjässa & säger hux flux till barnmorskan att:
"Nu får du ta över"

Knyttet är på väg ut!

Jag har ärligt ingen aning om hur många krystvärkar det tar sedan innan han är ute men vet att han stannar upp med mitten av huvudet. Jag "vilar", tar i igen i nästa värk, det stannar upp igen med Knyttets huvud ute.
"Vilar", krystar utan någon jättebra effekt, får order om att vara tung i rumpan & dra knäna emot mig i nästa värk.
Försöker lyda & lyssna och på snart en eller två krystvärkar till har jag äntligen ett litet skrikande Knytte på mitt bröst & lyckan är total.

Inget inget i världen kan verkligen mäta sig mot den stunden då man har sitt älskade barn på bröstet efter en förlossning. Jag har dessutom fått lyckan att uppleva det 4 gånger!

Kärleken är total.

Min plats i rummet där jag var beredd på att få sova över natten. Inte en chans att jag skulle föda samma dygn, trodde jag (nåja det blev ju inte det, klockan var ju 00.14 då han kom).