Då vi berättade för dem för nu rätt länge sedan var det rätt olika reaktioner, precis som det är olika personligheter hos dem.
Ena barnet var rätt så tyst, sa egentligen ingenting mer än "Ja ha..." och så har det egentligen varit under hela graviditeten. Ingen större reaktion (utåt iallafall).
Hos en annan var det långtgående planer på framtiden & hur hen skulle skämma bort Knyttet med allehanda miniskotrar och allt möjligt! Och så var det under hela graviditeten.
Hos tredje var det både längtan och lite oro ända från start. desto närmare förlossningen vi kom blev det även oro för min hälsa och för att något skulle gå snett.
Men hur har det nu blivit då efter att Knyttet har funnits hos oss i drygt 3 veckor.
De fortsätter att vara olika såklart hans syskon. Med allt vad det innebär.
Ena syskonet är lite rädd för att bebisen ska gå sönder då man håller, men blir modigare & modigare och vågar allt mer hålla sig bror.
Ett annat syskon är lugnet själv. Tar upp, tröstar och sköter om.
Det tredje syskonet håller, pussar och gullar i kvadrat med sin bror. Vill visa upp han för världen och är så stolt över han!
Alla 3 frågar och funderar på när Knyttet ska lära sig att sitta, när kan han börja äta mat, när klarar han att hålla upp nacken själv etc etc.
Det finns även lite känslor av att en bebis tar upp väldigt mycket av föräldratiden. Och så är det ju, och fast man är stor måste man få lov att känna den känslan också.
Överhuvudtaget försöker vi visa & säga att det är ok att känna allt. Stolthet, rädsla, osäkerhet, kärlek... Ja allt!
Men i det stora hela tar de 3 tonåringarna det väldigt bra att få en sladdis i hemmet.
Det är mest bara kärlek i överflöd och jag tror vi har en liten bebiskille här hemma som bara kommer överösas av kärlek under sin uppväxt!
